måndag 29 maj 2017

Larry David

När jag var gravid fick vi låna en fantastisk Klippan-filt av Peters vän. Den var av ull, grå, vit och röd och i ett mönster som inte längre tillverkas. Perfekt i barnvagnen. Och självklart tappade jag bort den efter några månaders användning.

Jag och Peter gick långa promenader för att se om den låg någonstans längs trottoarerna. Vi ringde till ICA-affären i närheten och övervägde att sätta upp lappar. Först sju månader efter att den hade försvunnit vågade vi oss på att erkänna för ägaren att den tyvärr var borta. Peter fick åka dit själv och göra det, jag skämdes för mycket (vi hade även krympt en ullbody och tappat bort ursöt Polarn och pyret-mössa).

Så i dag skulle Peter ta tunnelbanan till öppna förskolan. Den barnkära tiggaren vinkade som vanligt till John. Ställde sig upp för att sträcka på kroppen lite. Och på hennes stol ligger FILTEN.

Det finns ju inte något bra sätt för mig att ta tillbaka den där filten. Anklaga henne för stöld? På knagglig engelska fråga om jag får köpa den? Eller kanske snabbt som blixten ta tillbaka filten så fort hon lämnar den obevakad?

Filten är borta.

Men vad sur jag kommer vara när jag varje morgon tvingas passera filtis och inte kan plocka upp den.

Nu önskar jag bara att exakt det här scenariot hände Larry David och att jag skulle få se hur han löste det.

måndag 8 maj 2017

måndag 10 april 2017

Stockholm

Jag har en sådan jävla ångest sedan terrordådet. I dag var jag tillbaka i stan, på jobbet, och drabbades av enorm sorg, rädsla och ilska.

Mina kollegor såg lastbilen och kropparna genom fönstren. Vi satt fångade på kontoret medan rapporterna om skottlossningar över hela stan kom in. Rädslan för att stanna i stan och rädslan för att ta sig ut på stan. Vandringen hem från stan till Vällingby.

Nu tänker jag mest på den elvaåriga flickan och hennes stackars stackars mamma. Och så är jag så jävla rädd. De som inte respekterar det kan fuck the fuck off.

onsdag 5 april 2017

Bored to death

Sällan har jag väl känt mig så sunkig som det senaste året. En chokladkaka eller påse chips om dagen. Tunt hår som förstörts av blekningar och händer tillhörande barn som behöver dra i det för att lyckas somna. Kläder som väljs inte för att de är snygga utan för att de fortfarande passar. Blir lite småkåt av att se snygga killar på stan, eller av att bara hälsa på en i kassan, men har ingen sexlust hemma. Kåt bara av att se någon snygg, förresten?! Minns bara att jag i högstadieålder kunde bli "kär" i någon på avstånd men har väl annars inte riktigt känt så innan.

Dagdrömmer en hel del. Föreställer mig och tänker tillbaka.

Inte olycklig på något vis, men jag har lite tråkigt just nu. Jag skulle behöva gå ut med min kille och påminnas om varför vi blev ihop och framför allt bli riktigt fulla och kanske till och med dansa. Fast inte för fulla. Nu hann jag bli förhandsförbannad för att han blir för full och dum och jobbig.

torsdag 28 juli 2016

Mall of Scandinavia

Tror att jag har tjatat i snart ett år om att åka till Mall of Scandinavia. Var höggravid och orolig för terrordåd just när gallerian öppnade, sedan har det bara inte blivit av.

Men i dag, äntligen! Sååå mysiga femton minuter då jag gled runt på ROOM och Habitat och handlade halvnödvändiga prylar. Därefter blev det Zara. Eftersom vi ville hinna igenom allt blev det en stressig titt och vi gick ut igen redan fem minuter senare trots att jag hade fått syn på en snygg vit knytblus i ögonvrån. "Ge mig en minut bara", ropade jag och sprang tillbaka in.

En minut senare var jag tillbaka utanför Zara och letade efter min familj. För de hade försvunnit allihop; Peter, John och vagnen där jag hade lagt min väska med mobil, pengar och vatten.

Det tog mig ungefär två minuter att bli sur. Efter ytterligare två minuter var jag orolig. Dagen innan hade jag ätit 200 gram Marabou och en påse winegums, jag mådde inte bra. Kvavt och varmt var det också och där jag stod fanns inga stolar. Jag kunde inte lämna platsen eftersom det var den logiska platsen att återförenas på.

Tio minuter senare funderade jag på att gå till receptionen och be dem ropa ut i högtalarna att jag hade tappat bort min familj. Det enda som stoppade mig var att jag misstänkte att min röst skulle brists om jag pratade med någon.

Varför i helvete drog han iväg?

Efter en lång tid såg jag äntligen Peter. Jag sprang inte fram och kramade honom. Jag gick mot honom och ropade "Var har du varit?!" samtidigt som ansiktet skrynklades ihop och jag började gråta. "Jag sms:ade dig just nu och frågade var du var", svarade han. "DU HAR MIN MOBIL!"

"Men gumman då..." "Rör mig inte! Uhuuuu! Hulk."

Ställde till med en scen.

Tog min flaska med vatten, pengarna och mobilen och rusade ut och försökte samla mig. Sedan gick jag på COS.

Någon halvtimme senare upptäckte jag att min mens, som tog slut i förrgår, kommit tillbaka med besked. Fick improvisera med toapapper. En jobbig grej på offentliga toaletter förresten? När handfaten finns utanför toan och man får gå ut med blodiga händer och skölja dem framför en massa andra besökare.

Efter en snabb och varm vända där uppe åkte vi ned och där fanns bara Kappahl, Lindex och dess likar. Jag kände mig spröd. Känslomässigt utmattad efter en dag på MoS.

Nu dricker jag vin och äter Polly, en liten tröst ändå. Men med det sagt grät jag när jag skrev det här.

onsdag 6 juli 2016

Sjukhuset

Var på sjukhuset i dag med John. Hans testiklar har inte trillat ned som de ska och det verkar bli operation om ett halvår.

När vi kom ut ur entrén och jag skulle sms:a min mamma kom tårarna. Tanken på honom i en liten minisjukhusrock. Och ännu värre, faktumet att det här kan minska hans fertilitet eller i värsta fall innebära att han är steril. Hur ska man berätta det i framtiden? Och när? När han är 13, 17, 20? Att gå runt och veta det och behöva förvarna om det i varje ny relation... Min lilla bebis. Jag vill att han ska vara frisk.

lördag 2 juli 2016

FML

Var ute och drack vin med en kompis här om veckan. Stod i kön och hörde engelsk pojkvän prata med sin tjej. Blev DJUPT nostalgisk och fick en sådan grov ångest över att jag aldrig kommer att ha en brittisk pojkvän eller bo i London. Det var mina två tonåriga livsmål.

Började snabbt räkna efter i huvudet hur gammal jag egentligen kommer vara när John är arton (för gammal). I ain't moving to England. Skulle ju egentligen inte funka med engelsk pojkvän alls; jag kommer inte till min rätt när jag pratar ett språk som inte är mitt modersmål. Så mycket går förlorat. Nyanser. Svårt att skämta, få det att flyta. Men ändå. Den där dialekten och språket. FUCK.

Jag kan absolut överleva att jag aldrig kommer att bo i England. Men jag är glad att artonåriga jag varken kommer att få veta det eller att Pete Doherty är en tönt nu för tiden.

Ärligt talat

Inte skulle jag, tvärtemot många andra, påstå att livet börjar på riktigt när man får barn. Snarare känns det pausat, som att jag väntar på att John ska bli äldre så att jag äntligen kan få återgå till att göra sådant jag tycker är kul i högre utsträckning.

Inte heller är jag lyckligare. Jag är tjurigare. Blir tjurig när jag inte hinner läsa i min bok eller när det skriks så att jag får ont i huvudet.

Jag älskar honom jättemycket men provoceras ändå av alla rosenskimrande bilder och texter på sociala medier. Menar de verkligen att det är underbart med en nyfödd bebis? De första veckorna turades jag och Peter om med att gråta deprimerat för att allt var så svårt och livet upp och ned.

Och jag blir arg över hur mitt Instagram-konto ser ut. Idel glada bebisbilder. Han är ju så go och söt och jag vill dela med mig. Men den andra sidan av myntet känner jag att jag bara inte kan visa där. I stället försöker jag att åtminstone vara ärlig när jag träffar eller hörs med folk. En liten räddning i början var att min kompis, som just då blivit mamma, varnade för att den första tiden är rätt hemsk. Det höll jag med om.

Jag vet inte om jag är ganska ensam om att känna så här eller om fler bara helt enkelt håller inne med det men: jävlar vad jobbigt det är att ha barn! Jag hade varit barnvakt två gånger innan och trodde att jag visste hur det skulle vara att vara förälder. Ho ho! Skrockar!

I fredags hade vi i alla fall barnvakt i ett dygn och det var ganska himmelskt. Jag och Peter pratade knappt om John en enda gång och John i sin tur märkte knappt att vi byttes ut mot hans morföräldrar. Vi konstaterade båda att vi älskar John men att vi inte saknat honom så mycket. Vi klarar nog alla tre av att vara ifrån varandra då och då.

Det allra sjukaste? Att vi börjar tycka att han väl ska ha ett syskon ändå.

måndag 11 april 2016

Aldrig nöjd

Jag. Sitter i soffan och läser förlossningsberättelser som gör mig så rörd att jag gråter. Tänker på hur jävla fint det är att få barn. Samtidigt gnäller John från sin gåstol och jag ropar irriterat: "Tyst nu, John!"

Föräldraledigheten är ambivalent. Ibland så jäkla mysig; när vi får besök, går på långpromenad, testar smakportioner eller John sover så jag får läsa. Och ibland så hemskt långtråkig och frustrerande. Jag önskar att jag kunde njuta fullt ut av den här tiden men ibland blir jag galen av att träffa så få vuxna.

Samtidigt längtar jag inte tillbaka till jobbet. Det är så konfliktfyllt där och jag vet att jag kommer dras in i det hela så fort jag återvänder. Finns en bra bild någonstans där en gubbe ser förvånad ut och bara: You really give a fuck, huh? Personligen jobbar jag för att kunna leva, jag lever inte för jobbet!!! Blir EJ galen om saker och ting inte funkar som de ska. Undrar om jag ska våga visa detta när jag kommer tillbaka? I stället för att bli fejkindignerad och tvingas delta i utkanten av onödiga bråk.

En kul grej dock. Tjejen som skvallrade om att jag gjort i ordning spjälsängen(?!?!?) ska sluta. Bara det. Och nu är det insamling till en avskedspresent. En av mina kollegor hade nyligen gett den här tjejen en av sina fryssoppor till lunch när hon inte orkade gå ut och handla. Hon betalade dock aldrig för sig. Kollegan beslutade sig för att med detta i åtanke inte lägga några pengar på hennes avskedspresent, men skrev ändå på gratulationskortet. "Hoppas du får det bra! Soppan är min present till dig :)"

Det är min arbetsplats. :) :')

söndag 7 februari 2016

Sonen

Nu har jag en son!

För två månader sedan åkte jag, väl planerat, in till förlossningen i Solna. Fjorton dagar över tiden var det dags att sätta igång den förlossning jag fruktat så mycket att den knappt var efterlängtad, trots den evighetslånga graviditeten.

Natten innan tillät mina nerver mig sammanlagt två timmars sömn, sedan åt jag en bastant grötfrukost och åkte mot sjukhuset med vetskapen att jag skulle komma tillbaka som en mamma.

Vad ont det gör med värkar. Jag blev igångsatt klockan nio på fredagsmorgonen och barnet dök upp först på lördagseftermiddagen med ett akut snitt. Utan både sömn och mat var det en rätt katastrofalt hemsk tid.

Att rullas in i ett operationsrum med ett tiotal grönklädda är sjukt läskigt. Blivande pappan hade svimmat redan vid epiduralen tolv timmar tidigare och var inte med. Varning för bad mom men jag insisterade på lugnande. Lugnande är det finaste jag vet. Neurotiska nervösa jag skulle vara en så mycket bättre person om jag bara hade fri tillgång.

Oroande: de flesta läkare verkar vara i tidig trettioårsålder med överklassbakgrund och hipsterattiraljer. Mitt i operationen skämdes jag över att visa mig i glasögon för snygga killar som jag lika gärna kunnat träffa i en bar (OBS! De hade inte gått hem med mig).

Sedan kom den lilla herren med ett skrik och ingenting har varit sig likt sedan dess. Han är så jävla söt och när han har sovit ett tag saknar jag honom och vill nästan väcka.

Lille John. Lil John.

lördag 24 oktober 2015

Jobbet

Jobbet alltså. I måndags var jag både hemma sjuk OCH lade upp en bild på en färdigbäddad spjälsäng på Instagram. Stort misstag.

På tisdagskvällen fick jag ett sms där det stod något i stil med: "Måste varna dig för K. Vi på enheten pratade om att du var sjuk och att vi var oroliga. K sa då till chefen att du minsann lagt upp en bild på en färdig spjälsäng, så att SÅ sjuk kunde du ju inte vara..."

Som att jag stannat hemma för att snickra och okynnesinreda i hemmet. Blev så upprörd. Och fick då dessutom ett mejl från chefen som undrade hur det egentligen stod till då "alla har hört att du bäddat klart spjälsängen".

Det fina i denna kråksång: samma kväll hade jag en tid hos doktorn - och han sjukskrev mig fram till förlossningen! Svepte med andra ord in på arbetsplatsen dagen därpå för att helt plötsligt packa ihop mina saker och inte komma tillbaka på ett år. Innan jag drog blockade jag även skiten ut K på alla sociala medier. Hennes sista ord till mig var: "Det ska bli så kul att se bebisen på Instagram sedan." No, you won't :).

Innan jag åkte till jobbet i onsdags var jag en sväng hos barnmorskan. Mitt blodtryck var plötsligt mycket högre än vanligt, och det fanns ingen tvekan om att det berodde på min livrädsla för att berätta på jobbet om sjukskrivningen. De tog det dock väldigt bra, och jag är så lättad över att slippa kämpa mig till och igenom arbetet varje dag. Mår dåligt på de flesta sätt så här i slutet och jag vill få en chans att vila upp mig inför förlossningen och allt som kommer efter den.

I helgen har jag mest vilat och ätit allt som är gott. Så fort jag varit utanför hemmet har jag vägrat att logga in på sociala medier ifall det på något sätt skulle synas att jag inte ligger nedbäddad, helt utmattad i min säng. BRÄND.

söndag 27 september 2015

Tinder för föräldralediga

Nu har jag varit på på både amnings- och förlossningskurs. Min starkaste känsla är varken oro, rädsla eller entusiasm. Den är i stället: "Vad fa-an är det för människor som ska föda samtidigt som jag?". Det kommer att bli en lång, ensam vinter om de som dök upp för att lära sig föda är desamma som sedan ska gå i samma föräldragrupp som jag. Jag behöver ett Tinder för föräldralediga, och där kommer jag tyvärr att swipea vänster på alla som till exempel ser svintråkiga ut och har en viktig partner som ifrågasätter allt barnmorskan säger med hjälp av forskning han har "läst någonstans".

Sedan några veckor tillbaka mår jag tyvärr så där. Illamåendet är till viss del tillbaka och magen gör ofta ont. Kanske är det järntabletterna, eller alla hormoner och det trånga utrymmet i magen. Att gå till jobbet börjar i alla fall bli allt mer av en pina. Jag ska vara kvar där tills två veckor innan beräknad förlossning - och det börjar kännas som en usel idé! Att stressa till tunnelbanan varje morgon och kväll, och tampas med arbetsplatsens all jäkla dramatik, är påfrestande. Jag vill bara vara hemma med en bok och filtstickning och knappt lämna hemmet alls. Budskap att påminna om flera gånger innan jag försvinner: berätta inte ett skit om jobbet när jag är ledig. Under ett år vill jag glömma att stället ens existerar.

Funderar även på att gömma alla jobbpersoner från feeden på Facebook när det närmar sig.

Samtidigt som hemmalivet är ett absolut måste kan små saker få mig att längta intensivt efter något helt annat. En lyssning på The Streets Blinded by the lights fick mig att genast vilja bo i London, gå på klubbar och totalt knarka ned mig. Men bara att ta ett glas vin efter klockan åtta på kvällen, på någon bar i Stockholm, skulle också vara fint. Jag har varit nykter på en del fester och bröllop nu och det är påtagligt hur tråkig jag blir bland glada onyktra människor. En regelrätt Fun Bobby. Det positiva är att vissa hittills, på grund av  graviditeten, endast träffat mig nykter. Framöver, full, glad och rappandes på någon Eminem-låt kommer jag att bli en glad överraskning.

Längtar nu så himla mycket efter lilla barnet. Ser redan fram emot fredagsmyset då vi ska kolla på Idol och äta ostbågar tillsammans. Och sedan lördagsgodiset! Lite innan allt det där: barnvagnspromenaderna och babysim. MYS!

torsdag 9 juli 2015

Baby

Sent i höst ska jag få ett litet barn. Jag vet till och med att det är en kille.

Vad konstigt det känns. Eftersom jag är så lång syns det egentligen inte ens och därför känns det kanske inte lika verkligt. Känner mig verkligen som en late bloomer med den futtiga magen.Men det ligger definitivt någon där i och jag har börjat köpa jättegulliga koftor åt honom på Tradera.

Jobbet känns allt mer oviktigt. Oh my God, I'm leaving! Och när jag kommer tillbaka ska jag nog se till att få jobba 80% resten av livet. Tredagarshelger är en gammal dröm som bara skulle kunna trumfas av tvådagarsvardag.

Jag längtar tills han är här. Innan dess har jag mycket att fundera över: ska jag behöva dela toalett på förlossningen, är det okej att ligga med datorn så som jag gör nu, kommer jag lyckas få min pappa att inte bli märkbart obekväm varje gång ungen är klädd i rosa/blommigt, är de vilda sparkarna efter särskilt onyttiga måltider ett tecken på att jag ger honom små sockerkickar i magen, och: föda med linser eller glasögon?

Tusen ytterligare frågor också så klart. Jag kommer tillbaka.

Hej, mitt namn är...

Varenda gång som jag är på besök hos min svärmor råkar hon vid minst ett tillfälle kalla mig vid min pojkväns ex namn. De första gångerna log jag generat och låtsades som ingenting. Senast sa jag långsamt och tydligt att: "Felicia heter jag". Efter fyra år tillsammans hyser jag inga förhoppningar om att det här oskicket någonsin ska ta slut. Jag är övertygad om att hon inte gör det med flit men jag blir irriterad som fan, kan inte förstå hur det kan vara så svårt att lära sig ett nytt namn. Samtidigt har jag själv ju nästan bara dejtat killar som har hetat Peter och Martin så jag har gjort det enkelt för både mig själv och mina föräldrar.

Dock stor lust att börja kalla henne Margareta.

lördag 16 maj 2015

Sjas!

Jag har en ekorre på gården som en dag sågs klättra på husets fasad. Gull! Några veckor senare såg Peter att den hade klättrat ända upp till tredje våningen, till vår balkong!


Vi blev genast förälskade i den lilla gnagaren och smög fram för att fotografera och observera. Kort därefter började den komma all oftare till balkongen. Vi missade den aldrig eftersom den varje morgon klockan sex först klättrade förbi vårt sovrum för att komma till balkongen, och det lät rätt mycket. Vi slutade ställa väckarklockan. Och jag googlade "mat ekorrar". Slutsatsen vara att jag skulle lägga ut några äppelbitar till vårt husdjur, för då skulle den bli glad och jag skulle få extra likevänliga bilder att lägga ut på Instagram.

Morgonen därpå väcktes vi punktligt och gick ut för att kolla på korren. Den satt där och gnagde på äpplet men den hade också tagit med sig sin farmor, en grå och skabbig ekorre. När de var klara bajsade en av dem på balkongen och sedan drog de långsamt därifrån.

Dagen därpå var en röd dag och vi ville sova ut. Ekorrarna klättrade emellertid även den här morgonen förbi vid sextiden. De lät mer än någonsin och när jag, mindre entusiastiskt än vanligt, närmade mig balkongen såg jag att de var TRE. Även den här gången bajsade de, och för att visa sitt missnöje med att det inte fanns någon mat drog de upp alla plantor ur jorden och tuggade på balkongmöblerna. När jag knackade på rutan tittade de på mig med detta i blicken: "Fuck you want?"

Det här utvecklades snabbt till att Peter sprang ut och sprutade vatten och såpa på dem så fort vi hörde att de var där. Jag låste samtidigt in mig på toa i fall någon av dem skulle passa på att hoppa in genom öppningen. Nu har vi inga växter ute på balkongen och möblerna har fällts ihop så att de ska ha det så obekvämt som möjligt. Tyvärr gillar de platsen så mycket att de har börjat ta med egen mat, oftast kottar, som de sätter sig och äter hos oss.

Det allra värsta är att jag inte längre vågar ha öppet någonstans i huset. Och det blir varmare för varje dag! När jag hör dem fantiserar jag oftast om att ta en stor sopborste och borsta ned dem från fasaden, men även råttfällor figurerar i mina tankar. Jag hatar de hemska ekorrarna! En ekorre kan vara gullig, tre är ohyra. Om jag slapp se och anordna det hela skulle jag helst vilja att de dog. Jag ser ingen ljusning i den här frågan alls. Hemskt. Regelbundenheten har dessutom ruckats. Det visade sig att de inte alls vaknade just exakt klockan sex, utan snarare när solen går upp. De senaste dagarna har springet därför börjat vid klockan halv fem i stället. Kram.

lördag 9 maj 2015

Orolig

Usch, i måndags blev jag utskälld av min chef. Sedan kände jag mig så tillplattad att jag inte kom mig för att nämna att jag skulle vara ledig resten av veckan när vi sa hej då. Semestern har ägnats åt att fundera kring vilka hemskheter som kommer möta mig när jag är tillbaka på måndag. Jag har till exempel en kollega som alltid passar på att gå igenom min sajt när jag är sjuk, och så mejlar hon sura klagomål och förslag på saker för mig att ta tag i.

Jag skriver från telefonen nu och hoppas verkligen att det går att klistra in bilder på något bra sätt. För den här bilden talade till hela fucking mig när jag såg den i går.

fredag 27 februari 2015

Know yourself

De som är allra högljuddast med sin empati gentemot alla som har det har svårt, de som brinner. Är de inte ofta i stället ganska elaka mot folk de faktiskt känner? Min erfarenhet är denna. Synd att de två inte verkar gå att kombinera. Som att man någonstans måste få utlopp för mobbartendenser och missunnsamhet.

Jag har egentligen en hel del jag vill skriva om. Den polyamorösa sexmissbrukaren som inte kan få en erektion. Det stora upproret på jobbet mot de (bland annat jag ofc) som fikar för länge. Alla barn som plötsligt blir till. Mina magproblem (där borde jag kanske hejda mig själv men, herregud, jag har en förestående koloskopi som jag med 80% säkerhet kommer skippa). Girls fantastiska, jobbiga, avsnitt just nu – uppbrottsstoryn gör ONT i mig. Kn*rk och resor – ska jag förlikas med tanken på att aldrig ha bott i London eller haft en ohälsosam period med substanser som jag bara sett på teve?

Det faktum att man inte ska blogga om sitt jobb hindrar mig mycket. Tanken på att jag inte vet vilka som läser ännu mer. Så har jag det ju ganska bra nu också. Trygghet bidrar inte direkt till att göra någon spännande och intressant. I stället läser jag ganska mycket böcker, somnar vid nio, dricker mitt vin på barer i stället för på klubbar, badar ganska ofta och åker runt på loppisar.

Saker jag inte längre gör:

Har telefonsex med vad jag tror är den homosexuelle grannen bredvid. Tror inte längre att det var han, men vet inte vem det i stället var, vilket har lett till att jag har svårt att se någon i min närhet i ögonen.

Skapar inte längre egna tallrikar och bestick när jag inte orkar diska skitig disk. Har numera diskmaskin och tvingas dessutom sopsortera.

Går aldrig på testdejter från Happy pancake. Möter inte längre yngre killar som fortfarande bor hos sina föräldrar.

Jag röker inte ens till sorglig eller hatisk musik längre. Bara någon gång ibland tillsammans med min kille på balkongen, och sedan lägger vi oss i varsin del av soffan och mår dåligt.

Jag är pisstråkig. Anekdoterna är få och chockvärdet lågt. Det som är intressant begränsas av att det är många jag inte kan skriva om. Vill skriva men frågan är om vad. Återkommer.

Låt som i alla fall gör mig ask*t:


http://open.spotify.com/track/2WzpOMkCaakq1T3luPCjLH

fredag 7 november 2014

När jag var på en fest

Jag var nyligen på en kollegas födelsedagsfest. För det första hade jag en ny guldjacka på mig som var för tight. Den sprack fem minuter in på festen. Eftersom jag bara hade ett spagettilinne under fick jag fortsätta mingla med det 20 centimeter långa hålet i ryggen. Det sprack fem centimeter per timme så det blev en rätt kort kväll.

När jag satt i soffan och försökte dölja hålet i jackan kom det en katt. Jag älskar katter men den här luktade tyvärr inte gott.  När jag tittade på den för att få kontakt ryggade jag till. Jag hade aldrig sett en sådan katt förut. ”Vilken fin”, sa jag. ”Jag har aldrig sett en sådan ras förut, vad är den för något?” Svaret kom långsamt: ”Det där är Nisse, som jag har berättat om. Han har en tumör i ansiktet.”

Lite senare: ”Akta er nu, det ser ut som att Nisse kommer nysa och då sprutar det blod från näsan!”

Min kollega berättade att katten inte skulle bli bättre och att han led men fortfarande hade livslust. Jag blir deppig nu igen när jag skriver om den här katten - och stämningen på festen var inte super. Då hoppade dock någon in och föreslog att kollegan skulle öppna sina paket.


”Och det första är från Felicia! Åh… strumpor med katter på.”

Trött på feminism

De senaste åren har jag totaltröttnat på feminism. I de kretsar jag rör mig (främst på nätet) är manshatet en accessoar som passar till allt. Jag blir riktigt trött. Vill dock jämföra det med Miguel, Håkan Hellström-låtar och Paradise hotel. De här orkade jag länge varken lyssna eller titta på eftersom de var så allmänt hajpade, men när jag till slut gav dem en chans var de FANTASTISKA (Miguel särskilt när han simulerar sex på Berns scen, Håkan Hellström ibland när man är dumpad och Paradise hotel alltid).


Jag är ju feminist och har varit det sedan tonåren. I de här sammanhangen vill jag dock varken prata om det eller lyssna på det mer. Hemma i Nyköping där folk fortfarande väljer färg beroende på kön? Okej, vi kan väl prata då. 

onsdag 16 juli 2014

På väg mot en Pandora-brud med klitta som en anabolakuk

Jag gjorde misstaget att ladda ned en cam-version av The fault in our stars. Det innebär alltså att någon kulturspridare suttit i en biosalong och spelat in det som visas på bioduken. Stort misstag, som sagt. Jag glömde bort publiken och trodde att alla deras ljud tillhörde filmen.

"Hostar hon nu? Har cancern kommit tillbaka?"

"Nu snyftar hon där i soffan, då han är död alltså."

Det bästa med filmen var att de spelade Bomfalleralla med Afasi & Filthy. Älskar den låten. Och påminns om hur mycket jag saknar att kolla på ZTV varje morgon och alla helger. Min musikkoll har blivit drastiskt sämre sedan Crossfade och Veckans hitvarning försvann. Mitt största musikögonblick är fortfarande när jag såg (och hörde) videon till Pass this on på Tryck till. Usch, vad dåligt livet har blivit sedan dess.