Put anthrax on a tampax and slap you till you can't stand

Alltså. Hjälp? Jag visste inte att Superman hade en video, but I do nooow. Och jag finner Eminem sexig. Friskt!

Det bästa är när hans händer möter väggen samtidigt som musiken börjar.

Receptionistrelaterat:

Speciell Tradera-säljare

I'm a slave for you

Jag var ju på en jobbintervju förra veckan. Och för några veckor sedan också, för den delen. Båda gångerna som receptionist. Didn't get it! Eventuellt för att jag har pluggat journalistik i tre år och för att hela mitt CV består av journalistjobb, förutom de somrar jag jobbade som receptionist för länge sedan. "Men det är ändå egentligen min dröm att bli receptionist, det är mitt kall medan skrivandet endast är en hobby." Hrm. Jag har till och med börjat säga att jag skriver en bok på min fritid och att det räcker som utlopp, på dagarna vill jag helst av allt bara administrera.

Men ska jag berätta en sak? De gånger jag har varit på receptionistintervjuer har jag känt en stor klump i magen. Senast på en reklambyrå där de sa att jag inte hade några bestämda lunchtider eftersom de kreativa "stökade till" så mycket i fikarummet. Det blev till att springa och plocka efter dem mest hela tiden så att inte kunderna skulle få ett dåligt intryck. Men om de brydde sig så mycket om vilket intryck de gav borde kanske copywriterna visa att de faktiskt kunde hantera diskmaskinen som stod i samma rum?

Att de visar så pass lite respekt att de inte ens plockar undan maten efter sig säger allt om dem. Det var tydligt att städning inte ingick i receptionistens uppgifter, men att det tvunget blivit så ändå. Och där gör klumpen i magen entré, när jag inser att de tror att de är så mycket bättre än jag. Jag vet att det inte är sant och därför skulle det bli svårt att jobba där.

Med det sagt hade jag ändå lätt tackat ja. Men slutar det med att jag blir en uppassare till, inte sådana som behöver hjälp utan sådana som kräver den ändå, ja, då kommer jag inte att vara särskilt nöjd.

MVH
Peggy Olson

Pimp

Nu är jag tillbaka från verklighetens stad Katrineholm. Jag har hälsat på hos min mormor och haft det väldigt gemytligt bland bakelser, romaner och korsord. Den första dagen insåg jag dock att jag kunde använda Iphonen som ett modem, så den internetfria veckan uteblev. På måndags morgon fick jag också ett mejl om att jag hade en jobbintervju på tisdagen. Det snodde ganska mycket tid från mig och mormor. På måndagen panikshoppade jag kläder och på tisdagen var jag i Stockholm. Så här såg jag ut (taget i spegel för säkerhets skull):



För första gången i mitt liv såg jag ut som en dvärg. Trodde inte ens det var möjligt, men med en kjol i just den knähöjden fungerar det faktiskt. En kul grej är att jag sms:ade Sara och meddelade att: "Jag står på Axelssons och har köpt Mad men-värdiga kläder inför i morgon". Liksom hello, Mad men-kläder finner man inte i den affären. Något ödmjukare konstaterade jag några timmar senare att min klädsel nog snarare liknande Rory Gilmores påtvingade high school-stil.

När jag nästa dag såg en av mina HBO-serier vandrade tankarna i stället till:



Tanya i Hung. Älskar henne men... nej.

Dagen blev heller inte mycket bättre. Jag gick och åkte vilse på vägen till intervjun. Vid ett tillfälle stod jag på Östermalmstorg, svettig och svimfärdig, och ropade ut siffrorna till ett telefonnummer jag försökte memorera (det till arbetsgivaren för att fråga var jag var). Lämnade intervjun med en känsla av att jag inte kommer få jobbet. Och jag vill bara gråta när jag tänker på att jag gick och handlade nya kläder inför mötet. De där kläderna.

Bakom dina solglasögon

Fördelningen mellan sådana man är stolt/nöjd över att ha varit med och sådana man ångrar, har ändrats. Till det sämre. Och vill ni veta varför? På grund av solglasögon. En människa kan verka smart, medveten och normal, men det är inte förrän man ser deras solglasögon som man kan vara säker. Vanlig Svenssonklädsel kan de allra flesta hantera. Där går de som en ulv i tillräckligt tighta byxor och oansenlig tröja och verkar någorlunda okej (vilket ibland är allt som krävs).

Det är inte förrän solen kommer fram som detta riskerar att avslöjas:



Och då känner man sig dum.

My true life story