This little slutwhore

I går var jag och Peter (en ny helt annan Peter - Alfapeter i stället för Betapeter) på en utställning där de hade vin. På vägen hem gick vi längs Bergsunds Strand och några meter från oss gick en lång blond kille och en tjej. Min mage blev allt mer orolig för varje steg som tog oss närmare dem. Och så den blonda killen: "Peter, heeej", stor kram. Fem sekunders tvekan, sedan ett hej och en kram till mig också. Jag fick ställa mig på tå för att nå upp till hans axlar. Och det var i alla fall Peters kompis och granne. Vi kallpratade med honom ett tag, och sedan kom hans vänner, som också är Peters vänner, och vi pratade om vad vi gjort under kvällen och de undrade om vi skulle följa med till Strand. Vi sa nej och så skildes vi åt.

"Det där var alltså Albin", berättade Peter för mig. "Och han som kramade dig heter Oskar, han är lite förvirrad. Han trodde nog att ni hade träffats förut."

"Men vi känner varandra", sa jag då.

"Va! Hur då?"

"Det är en ganska långtråkig historia, vi behöver inte gå in på den. Ska vi lyssna på musik?"

Fuck

Just det, kom på en sak. Att jag är relationsfobiker.

Here we go again

Nu kan jag berätta om min födelsedag. Den var fantastisk! Sara den bästa vännen som bjöd på fint sällskap, roligt prat, vin, mat och en väska som hon egentligen tänkt ge mig i break up-present.

Mitt livs bästa födelsedagspresent fick jag från den fina killen jag skrivit om här och här. Vad i hela fridens ska jag kalla honom? Vill inte hamna i fällan "Mr X" eller det relationsbloggiga "P". Either way, det här mejlet hittade jag från honom på morgonen:

"Pang! Så var jag också singel igen."

De vackraste ord som någonsin yttrats. Jag småjoggade till jobbet bara för att kunna berätta för någon live och sedan high five:a och dansa lite. Sedan svarade jag: "Åh nej, jag beklagar verkligen". Sara skrattade när jag läste upp mitt svar för henne senare på kvällen. Den största lögnen sedan Martin sa att han var så utmattad och trött för att han spelat tevespel hela natten.

Så började vi höras lite via sms och mejl. Och förra torsdagen träffades vi och promenerade och åt spagetti. Jag vågade knappt se honom i ögonen eftersom det var så länge sedan vi sågs, och en massa som hade hänt. Dessutom skämdes jag när jag insåg att han var vegetarian och jag just beställt in majskyckling. Vi skildes åt tidigt på kvällen med en snabb kram innan han försvann iväg till bussen.

Trodde att det skulle stanna där. Men någon timme senare hörde han av sig och vi pratade ganska länge. Natten därpå fick jag ett mms från en festival han var på och jag tyckte att tidpunkten för det var ett bra tecken.

I lördags var jag ute med Charlotte och hennes vänner. Vid tiotiden fick jag sms.

Han: Åh herre. Fullt ös här. Men när ses vi igen? I veckan?

Jag: Ja men i veckan tycker jag. När kan du?

Han: Åh, du skulle ju varit med nu. I morgon? Mötas och hångla vid stationen?

Alltså fattar ni!? Jag kände: is this real life? Och svarade så klart att vi skulle mötas och hångla vid stationen.

På söndagen sminkade jag mig i flera timmar och fönade till och med håret. Funderade ibland på hur man har en nykter hångeldejt med någon som man aldrig hånglat med innan, men var mer glad än nervös. Klockan fyra kom detta:

"Haha, alltså mitt fyllemessande i går. Pardon! Var i ett obeskrivligt skick, la mig och sov i en soffa på altanen i stället för i sängen när vi kom hem från festivalen. Logiskt... Nu sitter jag och plågas på ett väldigt varmt tåg utan syre. Hoppas du mår bättre än mig."

Om jag blev förbannad? Rätt så! Försökte hålla masken. Och påpekade att jag varit lika på som han.

Han: "Jo, helgen får höga betyg. Nu är det dock dags för detox och rehab tills Way out west. Helt slut verkligen. Låter ju fab med den där grejen, håller tummarna. Och jag gillar att du var lika på som jag. Spännande! Nu ska jag blunda och tänka på dig en stund medan tåget långsamt, långsamt tar mig hemåt."

Och det var väl fint. Men fortfarande; nysminkad och med fönat hår. Därför jag kände extra starkt att jag inte orkade fortsätta vara så passiv och blyg. Var har det tagit mig? Så efter en halvtimme skrev jag: "Men P, jag är lite sur nu. Jag ville ju hångla".

En timme senare var jag på väg till en hångeldejt hos någon jag aldrig tidigare kysst. Om det var pinsamt först? Om vi satt nära i soffan och pratade desperat om allt annat än kyssar i minst en timme först? Ja, verkligen. Men nu har vi setts varje dag sedan dess och han är en fantastisk människa. Har aldrig förut upplevt en sådan öppenhet. Vi säger saker till varandra som det tog Martin och mig åtta månader att få fram. Oavsett vad som händer är jag så jävla glad att jag fick en andra chans och att Martin inte är en orsak till att det inte blev något mellan oss.

Iiiiiih.

Heartbreak

Det var en kille som jag träffade två gånger bara. Vi drack vin och diskuterade musik, teveserier och gemensamma bekanta (= bland annat Martin dårå). Vi hade en fin om än sporadisk sms-kontakt och jag kände att här var en väldigt bra kille. Därför mådde jag dåligt när jag fick ett nytt sms från honom, efter att jag inte svarat på de senaste, där han frågade om vi skulle ses. Kände att det var dags att vara ärlig och förklara att vi inte skulle det, eftersom min tystnad visst inte talat sitt tydliga språk. Så då skrev jag att det nog var en dålig idé för att jag gillade någon annan men att jag hoppades att vi ändå kunde vara kompisar. Sedan stängde jag av ljudet på telefonen och satt och stirrade ut genom fönstret, helt illamående. Innan hade jag sms:at Sara: "Stackars fina han. Jag hatar verkligen att göra någon helt oskyldig ledsen, det känns för jävligt. Han hade antagligen gått och hoppats och börjat göra planer för framtiden." Tror jag till och med klämde fram en tår?

En halvtimme senare hade jag fått svar: