Är inte det ditt ex?

Så sjukt trött på att se min killes jäkla ex kommentera och likea hans statusar på Facebook. Så nu blockade jag några av dem! Bieffekten blir ju att de inte kan se mig heller och att det verkar som att vi gjort slut... Men just nu känns det bra! Dock att jag just upptäckte att det fortfarande står att fyra personer gillat en status, men när jag klickar ser jag bara en person = jag kan ganska lätt själv räkna ut vilka som klickat där.

GAAAAAAAAH.

Synd att alla mina relationer slutat i hat. Annars hade jag ju definitivt kontrat på något sätt. Men nu är den enda jag legat med på min vänlista den jag glömde mitt halsband hos för några år sedan. Och han var så o-på att jag fortfarande inte fått tillbaka det.

Jag vet jag har problem

Förrförra fredagen skulle min kusin komma hit och dricka vin. Man skulle kunna tro att den lättvindigt tilldelade informationen: "Ja, jag har ju alltid varit släktens favorit" var kvällens chocker. Men nej. Jag, mormors fjärdehandsval, sänkte nivån ytterligare några snäpp.

Ni kanske vet att jag ofta haft ångest över att min tre år yngre syster länge haft sambo, radhus, bil, körkort och fast jobb? Det började med att vi fick vår första mens ungefär samtidigt och sedan dess har hon alltså gått om mig med råge.

Jag har alltid tänkt att hon borde få uppleva singelår (-månader/-dagar) innan hon blir alldeles fast med bebisar hon skaffat tillsammans med Ronny, Conny och Sonny. Och Donny. Testa att bo i en stad som består av fler än tiotusen nära besläktade invånare.

Så för en månad sedan dumpade hon sin sambo efter att han blivit full en gång för mycket, skrikit en gång för mycket, knarkat en gång för mycket. Jag var så glad! Min syster skulle flytta till Göteborg, kanske plugga, definitivt bli tio år yngre till sinnet. Vi kunde typ mötas i ömsesidig förståelse och mentalitet.

Dock.

Två veckor senare var hon ihop med en tvåbarnsfar som låg i skilsmässa. Vi kan kalla honom Poppe, för han heter det om man byter ut O mot E. Han bor i Stockholm så jag fick snabbt träffa honom. Vi sågs på Ikea. Han var en timme sen eftersom han varit trött på morgonen, och i sin tunga hade han töjt ett hål som var en centimeter i diameter. Vi pratade inte jättemycket men han skjutsade mig till Skärholmens tunnelbana och vi båda tycker illa om kaffe trots vår ålder. Vi kom överens!

Nu till det konstiga då. På kvällen fick jag det gåtfulla sms:et: "Vad händer i kväll :)? Kram." Okänt nummer, men Hitta.se avslöjade att det var Poppe.

Fredagen därpå var fredagen då min kusin var här. Hon var inne på toaletten och jag var inne på mitt nionde glas vin när jag såg ett nytt meddelande på Facebook. Poppe skriver: "Hej hej. Hur är det med dig då ;)?"

Den där smileyn avgjorde det. I panik ringde jag min mamma för att höra om hon visste om Bella var i Stockholm, och i sådan fall kanske var där och var medveten om att han kontaktade mig. "Nä, Bella sitter här bredvid mig, vill du prata med henne?" "Ok", hann jag säga innan jag chockat slängde på luren. Bella ringde så klart upp och när jag svarade sa jag att det var mamma som, precis som vanligt, råkat klicka bort mig med sina klumpiga fingrar. Sedan undrade hon vad jag ville och jag improviserade och sa att vår kusin satt där och att hon ju skulle gifta sig i augusti, och visst skulle väl Bella och hela vår familj komma då? Det tyckte hon vi borde. Bra, sa jag, och lade på. Sedan: "Linn, visst ska du väl bjuda min familj på bröllopet?" "Ja, nu får jag ju göra det", svarade hon.

Ångesten över flirtandet från min systers killes sida fortsatte bekymra mig. Så pass att jag ringde min mamma och bad henne att gå någonstans där min syster inte skulle höra. "VILL DU INTE ATT BELLA SKA HÖRA? OK, JAG GÅR IFRÅN HENNE NU OCH IN PÅ TOALETTEN." Suck. Ja, och så berättade jag allt för mamma och hon förfärades och vi visste fan inte vad vi skulle göra. Varför var han tvungen att bli kär i mig? Mamma grät lite över att det alltid ska vara så svårt.

På söndagen fick jag ett nytt mejl från Poppe.

"Du... får jag fråga dig en sak?"

Eek.

"Lite svartsjuka är ju alla, men du tror väl aldrig Bella skulle gå tebax till Markus va? Får en liten klump i magen när hon e där och så :(... Tycker om henne så mycket :D bästa tjejen jag träffat i hela mitt liv :$"

Skammen i mig då. Ryser fortfarande. Särskilt när jag erkänner för mig själv att jag är lite lite besviken. Am I not hot?

1. Berätta om dig själv

Min telefon är alltid på ljudlös – men jag upptäcker nya sms inom fem minuter eftersom jag kollar mobilen så pass ofta. Förresten så känner jag mig alltid väldigt ödmjuk när jag kallar min Iphone för ”mobil”. Åratal av väntan på att olika personer ska höra av sig har fått mig att frukta en mobil som har ljudet på – den ihärdiga tystnaden och frånvaron av meddelandesignal. Ibland unnar jag mig själv att inte kolla mobilen på flera timmar. Då tänker jag att jag kommer att ha flera olika missade samtal och sms att glädjas åt på en gång. Om displayen visar noll missade samtal kan jag nästan börja gråta.

Jag tycker att det finaste man kan göra är att våga leva ut det man känner. Alltså, det är fint att skrikgråta med i texten till Kim, att sitta utanför sitt ex hus och kasta sten på fönstret tills han öppnar, att hämnas på de som aldrig älskade en. Det är vackert ju, poesi. Eller snarare: filmiskt. Jag blir så stolt när något i mitt liv skulle platsa i en film. Min sommar = en film. Hämnd är inte alls en lat form av sorg. Det är kanske den skönaste känslan jag vet.

Om jag bara får ett bra jobb nu så känns det som att jag kommer att bli en genuint lycklig människa. Trivs med allt annat runt omkring mig. Fast i dag höll jag i och för sig på att hoppa ut ur fönstret när min mamma insinuerade att min lillasyster är mycket smalare än jag.

Jag avskyr bloggen som jag snodde denna lista från.