fredag 20 juli 2012

Swimfan


I går var jag hos en skomakare för att lästa ett par skinnskor som är för trånga. När vi sagt hej då ropade han tillbaka mig för att ”fixa till tygskorna gratis”. Jag trodde han skulle borsta bort senaste tidens lerpromenader och tyckte det var snällt. Men så beordrade han mig att ta av skorna – och så tog han fram skodeodorant som han sprayade med i en minut inne i vardera sko.

Jag har extremt dåligt fotsjälvkänsla just nu. Det är något sjukt som händer när man blandar H&M:s tygskor med regnigt väder. Och det är omöjligt för fötterna att stå emot att smittas av den sjuka lukten. Undviker just nu att träffa folk på ställen där man behöver ta av sig skorna (läs: i hem).

När jag var tillbaka i min lägenhet hade jag en bultande huvudvärk. Nu har jag suttit ensam på ett heltäckningsmattetäckt kontor i en vecka. Det är bara jag och internet, samt mannen som svarade följande i ett mejl i måndags:

Felicia: ”Hej! Vet du hur jag gör för att få åtkomst till pressinkorgen från Outlook? Ska hålla koll på den när Åke är på semester.

Man: ”Jag vet inte vem du är. Det är bra om Åke säger till sånt här innan. Kom bort till mig så kan vi kolla på det.”

Jag tror att kroppen inte är gjord för att sitta och stirra in i en skärm så här många timmar i rad. Denna isolering är smärtsam.

Därför tog jag genast cykeln när jag kom hem, och trampade iväg till en av Reimersholmes bryggor. Jag simmade ganska länge men det var som att förtrollningen var bruten. Det var omöjligt för mig att inte hela tiden tänka på att det fanns fiskar i närheten, och när som helst skulle jag kunna nudda vid en av dem. Tänk om jag inte kommer vilja simma något mer i år? Det vore snopet.

I kväll åker jag och Peter till Nyköping. Jag är otacksamt orolig för middagen som ska serveras. Varenda gång sedan jag blev ihop med honom har de serverat det enda vegetariska de kan komma på: broccoligratäng. Och jag blir på dåligt humör av att äta äcklig mat. Om man ändå ska äta kan man väl lika gärna äta goda saker. Sedan jag flyttade hemifrån lagar jag nog bara saker jag gillar.

Well, bye.

onsdag 18 juli 2012

Ett minne av dig


Jag minns när jag skulle träffa min dåvarande pojkvän och ”prata ut”. Det var osäkert om vi skulle fortsätta att vara ihop. Han hade sagt att vi nog kanske inte passade ihop, jag hade sagt att det gjorde vi visst. Jag avskydde mig själv för att jag förnedrade mig genom att ens befatta mig med honom. Men nu skulle vi prata, och jag hoppades att vi skulle fortsätta vara tillsammans.

Efter jobbet åkte jag till hans lägenhet och ringde på dörren. Det tog jättelång tid innan han öppnade. Han kramade mig och vi pussades. Jag hörde att det skvalade i toalettstolen som just spolats i.

”Det är jättevarmt ute och jag är alldeles svettig och pollenallergisk, så jag går på toa innan vi pratar.”

Jag gick in på toaletten och snöt mig. Öppnade toalettlocket för att slänga i mitt papper. Och där låg två bajskorvar som inte lyckats spolas ned. De hade hunnit lösas upp lite också så att det flöt många små partiklar i vattnet.

Illamående gick jag tillbaka ut till vardagsrummet. Han ville ligga i mitt knä i soffan. Pratade med bebisröst och vilje fojtsätta vaja ihop me mej. Tittade på honom och tänkte för en sekund: vem. fan. är. det. här.

Sedan fortsatte vi vara ihop. Men bara i några dagar.  

torsdag 12 juli 2012

Ett inlägg om att gå på toa


Sommaren har i alla fall varit bra. Jag bor precis vid bron där man går över till Reimersholme, vilket har inneburit sim och bad varje dag. Så länge jag blockerar tankarna på att det finns fiskar kan jag ligga i vattnet i minst en timme. Blir ärligt talat lycklig och upprymd av att bada. Kanske är det så freaks känner när de joggar eller tränar på gym?

På midsommar tog jag och Peter bussen upp till Norrland för att tillsammans med tio andra hänga i en sommarstuga och konstant äta jättemycket mat.

Tyvärr hade stugan en jättekonstig toalett. Jag får tårar i ögonen när jag skriver om den, för i efterhand har jag förstått att de är ganska vanliga och att jag eventuellt kommer att stöta på en liknande någon gång igen. Den bestod i alla fall av två olika hål, och så skulle man själv reglera (genom att flytta på sig fram och tillbaka och hoppas på det bästa) att kiss hamnade i ett hål, och bajs i ett annat.

Jag som redan har problem med att använda vilken toalett som helst när det finns andra människor i närheten, fick lite panik av åsynen.

När en av de andra deltagarna dessutom kom fram till stugan trots förmodad magsjuka var jag nära att ta bussen hem igen. Men i stället lyssnade jag uppmärksamt på instruktionerna om hur man fyllde en tekanna med vatten för att spola i bakhålet på toaletten.

På midsommarnatten skulle några av oss nattbada och jag gick in på toa innan. Då hade någon använt fel hål, och misstaget gick absolut inte att spola bort eftersom hålet där fram var ungefär lika stort som en urinrörsmynning. Trots att jag börjat dricka vin vid femtiden den dagen mådde jag ganska dåligt av den synen.

Några minuter senare hörde jag att någon annan gjort samma upptäckt som jag. Beredd på en stund av samförstånd sa jag då: ”Jag såg det också! Visst var det vidrig?” Hon svarade: ”Den som upptäcker det måste ju ta bort det.”

Eftersom hon var den som sist gjorde upptäckten tog jag på mig mina skor och gick bort mot vattnet. THE END

… Tills på lördagen då jag kände att man kan faktiskt inte vänta ända tills söndag eftermiddag med att gå på toa igen. På eftermiddagen var alla förutom Peter och jag utomhus. Jag smög ned till toaletten och yogaandades för att slappna av tillräckligt. Men liksom: det tar ett tag. Mental spärr och stress och sådant. Och så kom den där personen som städat toaletten natten innan och knackade på – tre gånger. Då ger man liksom upp.

Pelle hade pekat mot ett grått utedass som man kunde se från entrén. Med ursäkten ”Jag behöver lite ensamtid. Nej, du får inte följa med” promenerade jag bort mot det. Ganska långt. Men det var skönt, för det hade varit stressande om de hade sett mig kliva in i dasset och sedan tagit tid på hur snabbt eller långsamt det gick.

Dasset låg vid ett stort hus och hade en dörr som bara gick att stänga halvt. Varje gång jag gick in i det följde en geting med så att jag fick kuta ut igen. Jag har en bild från när jag står utanför och blek i ansiktet undrar vad jag ska ta mig till. Jag kunde inte komma tillbaka utan att ha slutfört det jag tog en ensampromenad för att göra.  

Efter några promenadvarv runt huset satte jag igång ”När mitt blod pumpar i dig” i öronen. Och sedan bara gjorde jag det.

När jag kom tillbaka stugan sa Albin, så lägligt att det nästan inte kan ha varit en slump, att han skulle gå på dasset. Och så gick han till ett förråd som stod i trädgården, två meter från entrén.

Det var också grått, men jag hade alltså varit på någon annan stackars familjs uthus. Dessutom med halvöppen dörr.  

Vilket vidrigt inlägg, förlåt. Med det ville jag egentligen bara säga en sak: att jag tycker det är jobbigt med semester och åka bort för då måste man använda okända toaletter. THE END

Hello, it's me


Egentligen är livet väldigt bra. Bara att ha ett jobb utgör en stor anledning att vara lycklig. Men att också ha så många runt omkring som skaffar barn drar tyvärr ned. Oklart vad som är fel på mig men graviditeter ger mig just nu, och har sedan jag fick veta om min lillasysters tillstånd, en grav ångest som får mig att vilja ligga i sängen och stirra in i väggen. Hoppas att det går över snart. Egentligen tycker jag inte om barn och att ha barn nu skulle vara tråkigt eftersom jag tycker de verkar tråkiga och jag fortfarande vill kunna vara spontan (läs: dricka för mycket vin för ofta).

I tisdags träffade jag en som skulle gifta sig och medan hon pratade om bröllopsplanerna tänkte jag: Det är kanske så här vissa känner när andra pratar om barn. ”Ah, kul för dig.” Inget mer. Ingen avundsjuka, ingen ångest. Så vill jag återgå till att känna om barn igen. Barn, som jag inte ens gillar.

Jag vill inte ha barn nu, jag vill bara veta att jag kan få det. Klara Zimmergrens sommarprat om barnlöshet var bland det bästa jag hört. Och så skrev Schmarro något bra om det för ett tag sedan.

Det är som att jag förbereder mig redan nu på omgivningens plumpa hantering av de som inte har barn.