De som är allra högljuddast med sin empati gentemot alla som
har det har svårt, de som brinner. Är
de inte ofta i stället ganska elaka mot folk de faktiskt känner? Min erfarenhet
är denna. Synd att de två inte verkar gå att kombinera. Som att man någonstans
måste få utlopp för mobbartendenser och missunnsamhet.
Jag har egentligen en hel del jag vill skriva om. Den polyamorösa
sexmissbrukaren som inte kan få en erektion. Det stora upproret på jobbet mot
de (bland annat jag ofc) som fikar för länge. Alla barn som plötsligt blir
till. Mina magproblem (där borde jag kanske hejda mig själv men, herregud, jag
har en förestående koloskopi som jag med 80% säkerhet kommer skippa). Girls
fantastiska, jobbiga, avsnitt just nu – uppbrottsstoryn gör ONT i mig. Kn*rk
och resor – ska jag förlikas med tanken på att aldrig ha bott i London eller
haft en ohälsosam period med substanser som jag bara sett på teve?
Det faktum att man inte ska blogga om sitt jobb hindrar mig
mycket. Tanken på att jag inte vet vilka som läser ännu mer. Så har jag det ju
ganska bra nu också. Trygghet bidrar inte direkt till att göra någon spännande
och intressant. I stället läser jag ganska mycket böcker, somnar vid nio,
dricker mitt vin på barer i stället för på klubbar, badar ganska ofta och åker
runt på loppisar.
Saker jag inte längre gör:
Har telefonsex med vad jag tror är den homosexuelle grannen
bredvid. Tror inte längre att det var han, men vet inte vem det i stället var,
vilket har lett till att jag har svårt att se någon i min närhet i ögonen.
Skapar inte längre egna tallrikar och bestick när jag inte
orkar diska skitig disk. Har numera diskmaskin och tvingas dessutom sopsortera.
Går aldrig på testdejter från Happy pancake. Möter inte
längre yngre killar som fortfarande bor hos sina föräldrar.
Jag röker inte ens till sorglig eller hatisk musik längre. Bara
någon gång ibland tillsammans med min kille på balkongen, och sedan lägger vi
oss i varsin del av soffan och mår dåligt.
Jag är pisstråkig. Anekdoterna är få och chockvärdet lågt. Det
som är intressant begränsas av att det är många jag inte kan skriva om. Vill skriva
men frågan är om vad. Återkommer.
Låt som i alla fall gör mig ask*t:
http://open.spotify.com/track/2WzpOMkCaakq1T3luPCjLH
3 kommentarer:
Jag vill läsa. Om ALLT!
För det första: håller med till 100% på första stycket. Min gamla kollega sa att hon alltid gav några hundra när lönen kom till tiggare vid hennes ICA. Hon var fan den bitchigaste personen jag träffat.
För det andra: skriv ändå! Jag ska också börja igen nu, mitt internet har legat nere i två månader (!!!!!!!!!) men nu är jag, om Telia tillåter. tillbaka igen! PUSS!
Komplexet över att alla andra ser sig själv som "pisstråkiga" när man själv hänger med tungan ute över vartenda ord... Men men! Hoppas du börjar uppdatera oftare, du skriver fantastiskt.
Skicka en kommentar