torsdag 28 juli 2016

Mall of Scandinavia

Tror att jag har tjatat i snart ett år om att åka till Mall of Scandinavia. Var höggravid och orolig för terrordåd just när gallerian öppnade, sedan har det bara inte blivit av.

Men i dag, äntligen! Sååå mysiga femton minuter då jag gled runt på ROOM och Habitat och handlade halvnödvändiga prylar. Därefter blev det Zara. Eftersom vi ville hinna igenom allt blev det en stressig titt och vi gick ut igen redan fem minuter senare trots att jag hade fått syn på en snygg vit knytblus i ögonvrån. "Ge mig en minut bara", ropade jag och sprang tillbaka in.

En minut senare var jag tillbaka utanför Zara och letade efter min familj. För de hade försvunnit allihop; Peter, John och vagnen där jag hade lagt min väska med mobil, pengar och vatten.

Det tog mig ungefär två minuter att bli sur. Efter ytterligare två minuter var jag orolig. Dagen innan hade jag ätit 200 gram Marabou och en påse winegums, jag mådde inte bra. Kvavt och varmt var det också och där jag stod fanns inga stolar. Jag kunde inte lämna platsen eftersom det var den logiska platsen att återförenas på.

Tio minuter senare funderade jag på att gå till receptionen och be dem ropa ut i högtalarna att jag hade tappat bort min familj. Det enda som stoppade mig var att jag misstänkte att min röst skulle brists om jag pratade med någon.

Varför i helvete drog han iväg?

Efter en lång tid såg jag äntligen Peter. Jag sprang inte fram och kramade honom. Jag gick mot honom och ropade "Var har du varit?!" samtidigt som ansiktet skrynklades ihop och jag började gråta. "Jag sms:ade dig just nu och frågade var du var", svarade han. "DU HAR MIN MOBIL!"

"Men gumman då..." "Rör mig inte! Uhuuuu! Hulk."

Ställde till med en scen.

Tog min flaska med vatten, pengarna och mobilen och rusade ut och försökte samla mig. Sedan gick jag på COS.

Någon halvtimme senare upptäckte jag att min mens, som tog slut i förrgår, kommit tillbaka med besked. Fick improvisera med toapapper. En jobbig grej på offentliga toaletter förresten? När handfaten finns utanför toan och man får gå ut med blodiga händer och skölja dem framför en massa andra besökare.

Efter en snabb och varm vända där uppe åkte vi ned och där fanns bara Kappahl, Lindex och dess likar. Jag kände mig spröd. Känslomässigt utmattad efter en dag på MoS.

Nu dricker jag vin och äter Polly, en liten tröst ändå. Men med det sagt grät jag när jag skrev det här.

onsdag 6 juli 2016

Sjukhuset

Var på sjukhuset i dag med John. Hans testiklar har inte trillat ned som de ska och det verkar bli operation om ett halvår.

När vi kom ut ur entrén och jag skulle sms:a min mamma kom tårarna. Tanken på honom i en liten minisjukhusrock. Och ännu värre, faktumet att det här kan minska hans fertilitet eller i värsta fall innebära att han är steril. Hur ska man berätta det i framtiden? Och när? När han är 13, 17, 20? Att gå runt och veta det och behöva förvarna om det i varje ny relation... Min lilla bebis. Jag vill att han ska vara frisk.

lördag 2 juli 2016

FML

Var ute och drack vin med en kompis här om veckan. Stod i kön och hörde engelsk pojkvän prata med sin tjej. Blev DJUPT nostalgisk och fick en sådan grov ångest över att jag aldrig kommer att ha en brittisk pojkvän eller bo i London. Det var mina två tonåriga livsmål.

Började snabbt räkna efter i huvudet hur gammal jag egentligen kommer vara när John är arton (för gammal). I ain't moving to England. Skulle ju egentligen inte funka med engelsk pojkvän alls; jag kommer inte till min rätt när jag pratar ett språk som inte är mitt modersmål. Så mycket går förlorat. Nyanser. Svårt att skämta, få det att flyta. Men ändå. Den där dialekten och språket. FUCK.

Jag kan absolut överleva att jag aldrig kommer att bo i England. Men jag är glad att artonåriga jag varken kommer att få veta det eller att Pete Doherty är en tönt nu för tiden.

Ärligt talat

Inte skulle jag, tvärtemot många andra, påstå att livet börjar på riktigt när man får barn. Snarare känns det pausat, som att jag väntar på att John ska bli äldre så att jag äntligen kan få återgå till att göra sådant jag tycker är kul i högre utsträckning.

Inte heller är jag lyckligare. Jag är tjurigare. Blir tjurig när jag inte hinner läsa i min bok eller när det skriks så att jag får ont i huvudet.

Jag älskar honom jättemycket men provoceras ändå av alla rosenskimrande bilder och texter på sociala medier. Menar de verkligen att det är underbart med en nyfödd bebis? De första veckorna turades jag och Peter om med att gråta deprimerat för att allt var så svårt och livet upp och ned.

Och jag blir arg över hur mitt Instagram-konto ser ut. Idel glada bebisbilder. Han är ju så go och söt och jag vill dela med mig. Men den andra sidan av myntet känner jag att jag bara inte kan visa där. I stället försöker jag att åtminstone vara ärlig när jag träffar eller hörs med folk. En liten räddning i början var att min kompis, som just då blivit mamma, varnade för att den första tiden är rätt hemsk. Det höll jag med om.

Jag vet inte om jag är ganska ensam om att känna så här eller om fler bara helt enkelt håller inne med det men: jävlar vad jobbigt det är att ha barn! Jag hade varit barnvakt två gånger innan och trodde att jag visste hur det skulle vara att vara förälder. Ho ho! Skrockar!

I fredags hade vi i alla fall barnvakt i ett dygn och det var ganska himmelskt. Jag och Peter pratade knappt om John en enda gång och John i sin tur märkte knappt att vi byttes ut mot hans morföräldrar. Vi konstaterade båda att vi älskar John men att vi inte saknat honom så mycket. Vi klarar nog alla tre av att vara ifrån varandra då och då.

Det allra sjukaste? Att vi börjar tycka att han väl ska ha ett syskon ändå.